Det finns ett ögonblick de flesta känner igen. Något händer, ett hårt ord, ett plötsligt ljud, en konflikt som blossar upp och kroppen reagerar innan du hunnit tänka en enda tanke. Hjärtat rusar, händerna darrar, du vill antingen slåss eller springa därifrån. Eller så händer ingenting alls. Du fryser till is och kan varken tala eller röra dig.
Det är inte en karaktärsbrist. Det är biologi.
Fyra svar på fara
Nervsystemet har fyra grundläggande sätt att hantera ett upplevt hot. Det första är kamp (fight), att möta hotet direkt. Det andra är flykt (flight), att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. Det tredje är frysning (freeze), att stänga ner och spela död när varken kamp eller flykt verkar möjligt. Det fjärde är att underkasta sig (fawn) vilket är ett sätt att försöka hålla oss säkra och upprätthålla kontakten i en osäker miljö eller relation.
Alla fyra är intelligenta, evolutionärt beprövade responser som funnits långt innan människan hade ett språk att sätta ord på sin rädsla. I mötet med ett verkligt, akut hot är de livräddande.
Problemet är att nervsystemet inte alltid förstår när faran är över.
När försvaret stannar kvar
Tänk dig en rökdetektor som utlöser larmet varje gång du lagar mat. Detektorn gör tekniskt sett sitt jobb, den reagerar på rök. Men den har tappat förmågan att skilja på en brand och en stekpanna.
Så fungerar ett nervsystem som fastnat i kronisk aktivering. Det har lärt sig att vara vaksamt, att leta efter hot, att hålla kroppen redo för försvar. Kanske för att det en gång var helt nödvändigt. Kanske under en barndom präglad av oförutsägbarhet, i en relation där man aldrig riktigt visste vad som skulle hända härnäst, eller efter en period av ihållande stress som kroppen aldrig fick bearbeta klart.
Resultatet är ett nervsystem som lever i dåtiden. Som fortsätter försvara sig mot något som för länge sedan är förbi.
Hur det kan se ut i vardagen
Kronisk aktivering ser sällan ut som uppenbara panikattacker eller tydlig rädsla. Oftare ser det ut som något mycket vardagligare. En ständig känsla av att vara på helspänn utan att riktigt veta varför. Svårigheter att sitta still, ett sinne som hela tiden letar efter nästa problem att lösa. Plötsliga och oproportionerliga reaktioner på småsaker, följt av skam över att man "överreagerade igen". Eller tvärtom, en känsla av tomhet och avskärmning, som om livet utspelar sig bakom glas.
Frysresponsen är vanlig och ofta missförstådd. Den kan kännas som utmattning som inte går att vila bort, svårigheter att fatta beslut, en känsla av att vara overklig eller frånkopplad från sig själv och sin kropp. Många som lever i ett kroniskt frysningstillstånd har fått höra att de är lata, omotiverade eller deprimerade, när det i själva verket är ett nervsystem som gjort det enda det visste hur man gör för att skydda sig.
Det handlar inte om att lugna ner sig
Rådet att "bara andas" eller "tänka positivt" når inte ner till den nivå där försvarsresponsen lever. Det autonoma nervsystemet styrs inte av viljan. Det kan inte övertygades med argument.
Det som däremot fungerar är att gradvis och i trygg miljö ge nervsystemet nya erfarenheter. Erfarenheter av att det faktiskt är säkert att slappna av. Att ingen katastrof inträffar när rustningen plockas ner. Det är en process som sker i kroppen, inte i huvudet, och den tar den tid den tar.
På Oshun arbetar vi med just det, att skapa de förutsättningar där nervsystemet kan börja lära sig något nytt. Inte genom att tvinga fram avslappning, utan genom att bygga den trygghet som krävs för att kroppen frivilligt ska vilja släppa taget.
Är det något du känner igen? Hör av dig så berättar vi mer.