Rädslan för att bli övergiven är en av de mest grundläggande rädslor ett nervsystem kan bära. Den uppstår tidigt, ofta innan vi ens har ord för den, och den kan forma hur vi förhåller oss till kärlek, intimitet och oss själva under resten av livet.
När frånvaron blir ett sår
Rädslan för att bli övergiven har nästan alltid rötter i barndomens upplevelser av frånvaro. Inte alltid tydliga bortgångar, men kanske en förälder som var fysiskt närvarande men ständigt frånvarande i den verkliga meningen. En som svarade opålitligt på barnets behov, som ibland var varm och ibland oåtkomlig utan att barnet förstod varför.
Det kan ha handlat om en separation, ett dödsfall, ett uppbrott eller en skilsmässa som barnet inte fick hjälp att bearbeta. Det kan ha handlat om att bli lämnad vid en viktig tidpunkt, av en person som sa att de skulle stanna och sedan inte gjorde det.
Gemensamt är att nervsystemet drog en slutsats: de man litar på försvinner.
Vad rädslan för att bli övergiven gör i relationer
Människor som bär på rädslan för att bli övergiven beskriver ofta en kluvenhet i nära relationer. Å ena sidan en djup längtan efter intimitet och bekräftelse, å andra sidan en ständig vakt, en förväntan på att det ska ta slut, en svårighet att verkligen tro att den andra stannar.
Det kan ta sig uttryck som svartsjuka, kontrollbehov, ett mönster av att lämna innan man själv blir lämnad, eller tvärtom, att hålla kvar i relationer långt efter att de slutat vara bra. Det kan också yttra sig som en ångest som intensifieras när en partner är otillgänglig, eller som ett oförklarligt motstånd mot att engagera sig djupt.
Kroppen befinner sig i alarmberedskap. Den letar hela tiden efter tecken på att det är på väg att gå fel.
Det märks inte alltid direkt
Många som bär på rädslan för att bli övergiven upplever sig inte som "sårande" i vardagen. De fungerar. De har relationer. De kanske till och med uppfattas som starka och oberoende. Men någonstans under ytan finns ett nervsystem som aldrig riktigt slappnar av i andras närvaro, som alltid förbereder sig på att det ska ta slut.
Det är utmattande att leva med, även om man inte alltid sätter ord på det.
Kroppen behöver lära sig att stanna
Det som kan förändra rädslan för att bli övergiven är nya, upprepade erfarenheter av trygghet i relation, erfarenheter där närvaron håller, där det faktiskt inte tar slut. Det är ett arbete som sker i kroppen, inte bara i huvudet.
I somatiskt arbete skapar vi förutsättningar för att nervsystemet sakta ska kunna lita igen. Det är möjligt. Det tar tid. Och det kräver inte att du minns allt, bara att du är villig att märka vad som händer nu.