Det finns en form av sårighet som inte alltid syns utåt, och som är svår att sätta ord på ens för en själv. Inte ett enskilt minne av något hemskt som hände. Snarare en diffus känsla av att man aldrig riktigt fått vara trygg i sin relation till andra människor. Att det alltid funnits en anspänning under ytan.
Det är ofta anknytningstrauma.
Vad anknytningstrauma är
Anknytningstrauma uppstår inte nödvändigtvis av ett enda händelseförlopp. Det byggs upp under de tidiga åren av upprepade erfarenheter av att den primära vårdgivaren inte var tillräckligt trygg, förutsägbar eller tillgänglig.
Det kan handla om tydlig försummelse, om övergrepp, om en förälder med egna olösta trauman som inte förmådde vara känslomässigt närvarande. Men lika ofta handlar det om subtilare erfarenheter: en hemmiljö fylld av spänning, en förälder som var varm i en stund och kall i nästa, en uppväxt där man lärde sig tidigt att inte ta för stor plats med sina känslor.
Barnet behöver den primära relationen för att reglera sitt nervsystem. När den relationen inte är trygg nog, tvingas nervsystemet hitta andra sätt att hantera det, och det är de strategierna som lever kvar in i vuxenlivet.
Hur anknytningstrauma tar sig uttryck hos vuxna
Det som är karaktäristiskt för anknytningstrauma är att det inte framträder som ett tydligt minne av vad som hände. Istället märks det i hur man relaterar till andra, i de mönster som aktiveras automatiskt i nära relationer.
Det kan se ut som en kronisk svårighet att lita på andra, en känsla av att intimitet alltid är lite farlig. Som att man pendlar mellan att längta intensivt efter nära relationer och att fly ifrån dem när de väl finns där. Det är kärnan i det vi beskriver som otrygg anknytning hos vuxna. Som att man antingen tappar sig själv i en relation eller håller andra på obekvämt lagom avstånd.
Många med anknytningstrauma beskriver också en diffus känsla av inre kaos, svårigheter att reglera starka känslor, en benägenhet att antingen bli överväldigad eller stänga av helt. Det är nervsystemet som fortfarande arbetar utifrån de strategier det en gång lärde sig.
Varför det inte är tillräckligt att förstå det
En vanlig erfarenhet är att man kan sätta ord på sina mönster med precision, att man vet varifrån de kommer, att man till och med kan följa dem i realtid, och ändå inte kunna bryta dem.
Det beror på att anknytningstrauma inte primärt är ett tankefel som kan korrigeras med insikt. Det sitter i nervsystemet, i kroppen, i de automatiska reaktioner som aktiveras innan tankarna hinner ifatt. Att prata om det räcker sällan hela vägen.
I relationer tar det sig ofta uttryck som att partnern upplevs som känslomässigt otillgänglig, eller att man själv hamnar i den rollen.
Det som behövs är en kontakt med kroppen som är trygg nog för att nervsystemet ska kunna börja lära sig något nytt. Inte en förklaring av vad som hände, utan en faktisk erfarenhet av att nära kontakt kan vara säker, att det är möjligt att vara i en relation utan att behöva skydda sig hela tiden.
Vad som faktiskt hjälper
Att arbeta med anknytningstrauma handlar om att skapa nya erfarenheter på en nivå djupare än ord. Det kräver ett arbete som möter nervsystemet där det är, som låter kroppen gradvis lära sig att nära kontakt inte är ett hot.
Det är ett arbete som tar tid och som kräver trygghet. Och det är möjligt.
På Oshun arbetar vi med just det, med de mönster som sitter djupast och som påverkar allt från hur du är i relationer till hur du mår i din kropp. Skriv till oss om du vill berätta lite om din situation, så lyssnar vi.