Trauma är sällan ett problem som stannar i individen. Det är nästan alltid ett relationellt problem.
Det beror på att nervsystemet primärt är ett socialt organ. Det är designat för att reglera sig i relation till andra, via ögonkontakt, röstläge, beröring, proximity. Stephen Porges polyvagalteori beskriver hur vi oavbrutet och omedvetet skannar vår omgivning för signaler om trygghet eller hot, en process han kallar neuroception.
För den som burit på otrygg anknytning, relationellt trauma eller kronisk stress i tidiga relationer, har detta system kalibrerats mot en farligare värld. Det innebär att signaler som är neutrala för en annan person kan trigga ett hotsvar. Tonläget i en röst. En tystnad som dröjer lite för länge. En kram som inte riktigt känns trygg.
I praktiken ser det ut som: du stänger av i konflikter trots att du vill vara kvar. Du reagerar kraftigare än situationen motiverar och förstår inte riktigt varför efteråt. Du håller igen i intimitet, inte för att du inte vill, utan för att kroppen inte riktigt törs. Eller du klamrar dig fast på ett sätt som driver bort det du vill ha närmast.
Det är inte karaktärsbrist. Det är inlärda skyddsmönster.
Det som gör relationellt trauma svårarbetat är att det behöver läkas i relation. Du kan läka en del av det ensam, men de djupaste lagren aktiveras och kan bara bearbetas i närvaro av ett annat nervsystem.
Det är en av anledningarna till att vi arbetar med par i Trajectory, och varför vi ser att pararbete ofta är effektivare än individuellt arbete för den här typen av problematik.