Varför känner vi oss aldrig helt "hemma" i oss själva?

Två sår som de flesta av oss bär på

Vi vill dela med oss av något som vi ofta ser i arbetet, något som rymmer mycket smärta och ett stort sökande. Det handlar om känslan av att man aldrig känner sig helt hemma i sig själv eller i en relation. Detta är något som många kan se i sig själv, något som ligger under ytan och som många av oss bär på.

Det handlar om två sår. Två grundläggande frågor som vi ställde som barn, redan innan vi hade ord för vad vi kände. Frågor som är inristade i vårt nervsystem och som många av oss fortfarande ställer, även om vi ofta inte är medvetna om det.

Moderssåret: "Får jag finnas till?"

Modersfiguren är psykologiskt sett vår första trygga bädd. Det är platsen där vi lär oss om världen är säker, om våra känslor är välkomna och om vi kan luta oss mot någon annan utan att bli bestraffade, avvisade eller överväldigade.

Denna första relation lägger grunden för hur vi senare upplever anknytning. Den avgör om vi vågar överlämna oss, om vi vågar be om något och om vi vågar 'bara vara'. När den avstämningen saknades, kanske för att mamma var överväldigad av sin egen smärta, var oförutsägbar, avvisande eller för krävande, då lämnas något kvar i vårt system. Det skapar en känslighet och en vaksamhet. En del av oss skannar ständigt: Är jag trygg här? Är jag välkommen här?

Känner du igen detta?

• Du känner dig snabbt avvisad eller utanför, även om det kanske inte var menat så.
• Du skjuter upp dina egna behov eller gömmer dem för att bevara ron.
• Det finns en djup längtan efter närhet, men samtidigt en rädsla för den.
• Att sätta gränser känns farligt, som om du sätter relationen på spel.
• Du anpassar dig ständigt till den andre, utan att riktigt veta vad du själv faktiskt vill eller känner.
• Att vara ensam känns ibland överväldigande tomt, men att komma för nära någon känns också hotfullt.

"Jag är inte trygg i en relation. Om jag behöver något förlorar jag den andre."

Det inre temat handlar om: Får jag känna det jag känner? Får jag behöva något utan att behöva betala för det? Det som ligger under är inte svaghet, det är en överlevnadsstrategi som en gång var meningsfull. Och den får nu, mjukt, med medkänsla, ses över.

Faderssåret: "Får jag vara mig själv?"

Fadersfiguren står psykologiskt sett för riktning, erkännande och individuation. Där lär vi oss om vi blir sedda för de vi är, inte för vad vi presterar, utan för vilka vi verkligen är. Vi lär oss om vi får utrymme att bli oss själva.

För många av oss var detta erkännande villkorat. Det fanns där vid goda betyg eller vid ett beteende som passade in, eller så var det helt enkelt frånvarande. Det kan handla om en pappa som fanns där fysiskt, men som inte var riktigt närvarande.

Vad vi då lär oss, djupt i vårt system, är att vi måste förtjäna vårt värde. Vi lär oss att vila är farligt, att den vi är inte räcker till och att det vi gör definierar oss.

Känner du igen detta?

• Du arbetar hårt, men det känns aldrig riktigt som att det räcker, det finns alltid något mer att göra.
• Att vila känns som ett misslyckande, som lathet eller som en lyx du inte förtjänar.
• Du vet inte riktigt vad du själv faktiskt vill, oberoende av vad andra förväntar sig av dig.
• Du söker bekräftelse hos auktoriteter, partners, följare eller genom prestationer.
• Det finns en inre kritiker som aldrig är helt nöjd.
• Din identitet är starkt sammanflätad med vad du gör eller uppnår, vilket känns instabilt.

"Jag är bara värdefull om jag uppnår något. Min existens måste rättfärdigas."

Det inre temat handlar om: Får jag vara mig själv utan att först behöva bevisa mig? Får jag finnas till, även om jag inte levererar något? Bakom den hårt arbetande personen, perfektionisten och den eviga göraren, döljer sig ofta ett barn som väntar på ögonblicket då det äntligen ska vara nog. Det ögonblicket kommer inte utifrån, det börjar inifrån.

Varför man ofta förväxlar dem

Det är fascinerande att se hur dessa sår samspelar. Personer med ett faderssår tror ibland att de har anknytningsfobi. De drar sig undan i relationer, undviker beroende och vill kunna göra allt själva. Men de flyr inte från anknytning, de flyr från sårbarheten i att behöva något. Detta eftersom de har lärt sig att erkännande alltid måste förtjänas. Att luta sig mot en annan innebär då att utlämna sig själv till någon som kanske gör en besviken.

Samtidigt söker personer med ett moderssår ibland väldigt ihärdigt efter framgång och erkännande. Det beror inte nödvändigtvis på att de är ambitiösa av naturen, utan på att det ger dem en känsla av kontroll och trygghet att vara upptagna. "Om jag presterar är jag värdefull. Om jag är till nytta får jag finnas till".

Såren korsar varandra, de spelar tillsammans och de klär ut sig i varandras kläder. Ändå pekar de båda mot samma sak: en inre del som fortfarande söker efter något som den aldrig riktigt kommer att hitta utanför sig själv.

Vad gör man då?

Det som hjälper är inte att arbeta hårdare med dig själv. Det handlar inte om att läsa ännu en bok eller hitta ännu en insikt. Det som hjälper är att lära sig att möta det inre barnet som bar dessa sår på nytt, med värme och med tålamod. Detta sker i kroppen, för det är där dessa mönster lever, inte bara i huvudet.