Skamkänslor från barndomen, när kroppen lärde sig att du inte räckte till

Skam är en av de tyngsta erfarenheter ett nervsystem kan bära. Till skillnad från skuld, som handlar om vad man gjort, handlar skam om vem man är. Och när den erfarenheten uppstår tidigt, i en ålder då man inte har förmåga att ifrågasätta den, kan den bli som ett filter som färgar allt man ser på sig själv.

Hur skamkänslor uppstår i barndomen

Skamkänslor från barndomen behöver inte ha kommit från att bli hånad eller kränkt på ett tydligt sätt. De kan ha uppstått i subtila situationer: att ha blivit ifrågasatt på ett sätt som kändes förödmjukande, att ha visat en känsla och fått en reaktion som fick en att vilja gömma sig, att ha gjort ett misstag och mött en respons som handlade om vem man var, inte om vad man hade gjort.

Skamkänslor kan ha kommit från en förälder som uttryckte besvikelse ofta, från en miljö där man inte fick misslyckas, från ett hem där känslor betraktades som svagheter, eller från upprepade upplevelser av att ens naturliga reaktioner inte var välkomna.

Kroppen lärde sig att delar av en inte fick synas.

Vad toxisk skam gör med nervsystemet

Det som brukar kallas toxisk skam, den djupa känslan av att vara fundamentalt felaktig som person, aktiverar ett av nervsystemets djupaste larmsystem. Det är inte en känsla vi vanligtvis vill utforska, vi vill bort från den så snabbt som möjligt. Och det är just det som gör att den fastnar.

Många som bär på skamkänslor från barndomen beskriver en kronisk känsla av att inte räcka till, av att vara lite utanför trots att allt ser bra ut på ytan, av att ha svårt att ta emot kärlek eller uppskattning utan ett snabbt invändigt "men om de visste hur jag verkligen är."

Skamkänslor kan ta sig uttryck som perfektionism, som ett ständigt prestationstryck, som svårigheter att visa sårbarhet i nära relationer. De kan också yttra sig som kronisk trötthet, en benägenhet att isolera sig, eller en känsla av att vara fundamentalt annorlunda än andra.

Skam lever i kroppen

Det är ett av de viktigaste skälen till att samtal sällan räcker för att läka djupare skamkänslor. Kroppen bär dem. Det märks i hur man håller sig, hur man andas, i en tendens att göra sig liten eller att hålla sig tillbaka.

Skam är också svår att prata om, delvis för att den i sig aktiverar impulsen att gömma sig. Det skapar en paradox: det som skulle kunna hjälpa kräver precis det som skammen hindrar.

Vad förändring kräver

Att arbeta med skamkänslor på ett djupare plan kräver en omgivning som är trygg nog att göra de delar som hållits dolda välkomna igen, inte genom att forcera, utan genom att sakta visa nervsystemet att det är möjligt att vara hel och ändå höra hemma.

I somatiskt arbete möter vi skamkänslorna via kroppen, på ett sätt som inte kräver att du sätter ord på allt, men som ger dig möjlighet att förändra de mönster som länge fått styra.

Läs mer om individuellt arbete hos Oshun →