Du vet känslan. Någon säger något litet, en kommentar, en ton i rösten, ett meddelande som dröjer, och kroppen svarar som om något allvarligt hänt. Pulsen stiger. Något sväljer sig inom dig. Eller tvärtom: du stänger av helt.
Efteråt tänker du: det var ju inte så farligt. Varför reagerade jag så starkt?
Det handlar inte om proportioner
Att "överreagera" är egentligen fel ord. Reaktionen är helt logisk, den stämmer bara inte med det som händer just nu. Den stämmer med något annat. Något äldre.
Nervsystemet arbetar med mönster. Det lär sig i tidiga relationer och svåra situationer vad som är farligt, vad som signalerar hot, vad som kräver skydd. Och när något i nuet liknar ett gammalt mönster, i ton, i känsla, i dynamik reagerar det som om historien upprepar sig.
Det är inte irrationellt. Det är ett nervsystem som gör sitt jobb, med gammal information.
Triggern är en nyckel, inte ett problem
Många skäms över sina reaktioner. Men istället för att se triggern som ett problem kan man se den som information: här finns något som nervsystemet behöver mer trygghet kring.
Det är inte en svaghet. Det är en inbjudan.
Vad som kan förändras
Nervsystemets reaktionsmönster är inte huggna i sten. Med rätt arbete kan de förändras, inte genom att undertrycka reaktionerna, utan genom att ge nervsystemet nya erfarenheter av trygghet och reglering.
Det är det somatiskt arbete gör: det hjälper nervsystemet att lära sig att nuet inte är då. Att det faktiskt är säkert att vara här.